BERGSJÖ-PORTALEN

Badbåten



Ja, så var det detta med badbåten - och dess sjösättning! Badbåten var mitt allra första egenhändigt konstruerade och byggda flytetyg. Modellen var den sedvanliga för en badbåt, dvs en masonitskiva, uppböjd i ändarna och med sidor av trä. Vid själva premiärturen höll jag på ta livet av min kamrat Börje. Inte så att jag försökte dränka honom, eller något sådant.... Nej, han höll faktiskt nära nog på att skratta ihjäl sig!

Det var nämligen så, att jag hade missbedömt deplacementet en smula. Det här hände redan 1956 eller 1957, och jag var således tolv eller tretton år gammal. Jag var vid den tiden ganska kraftig, för att inte säga tjock, och vägde sannolikt omkring 70 kg eller i närheten därav. Men, om jag skall ta det från början.....

När jag kom på idén att konstruera en badbåt, så gällde det naturligtvis först och främst att få tag i material till skapelsen. En planka av tillräcklig bredd och längd för att räcka till bordläggning, eller "sidor" hittade jag snart; på en gård ute på lan­det fanns det åtminstone på den tiden alltid sådant. Något svårare var det med masoniten. Men till sist hittade jag en liten skiva. Såvitt jag nu kan min­nas bör den ha varit någonstans omkring 1,60 x 0,70 i meter räknat. Jag tyckte den ver­kade väldigt lagom och var glad över att slippa jobbet att såga till skivan.

Nu vidtog alltså i stället kapning av plankan till två lika långa bitar - och sedan rundning av dessa i båda ändar. Sedan spikades helt enkelt masonitski­van fast mot de två parallella plankstumparna, varvid man fick ett slags "tråg", som med litet god vilja och en smula fantasi kunde kallas båt.

Vi - alltså min kompis Börje och jag - lånade nu grannens mjölkkärra, och med gemensamma ansträngningar drog vi så båten längs landsvägen en bit västerut, svängde ner till vänster, förbi "Mellangår´n", utför den branta backen där och ner till ån. Strax ovanför bron över ån fanns alltid vid den här tiden en tvätt­brygga, dvs två långa stänger över ån, med några bräder lagda över på ena sidan (det här var ju faktiskt så länge sedan, att tvättmaskin ännu inte var en självklar standard i varje hushåll!).

Båten lämpades nu av kärran och sattes ner i vattnet bredvid bryggan. Det var så pass kraftig ström, att en av oss måste stå och hålla i båten för att den inte skulle flyta iväg. För flöt gjorde den ju - än så länge......

Nu tog jag den dubbelpaddel som jag tidigare förfärdigat av en av mormors gamla gardinstänger av trä och en påspikad masonitlapp i vardera änden - och embarkerade farkosten under Börjes överinseende. Tyvärr visade det sig nu, som jag tidigare antydde, att reservdeplacementet var något för snålt tilltaget! När jag hade satt mig ner på den bräda som var anbringad tvärs över båten, så var fribor­det (avståndet mellan vattenytan och "kanten" på båten) endast en eller två centi­meter, vilket innebar att jag måste sitta abso­lut stilla. Minsta lilla krängning gjor­de ju att vattnet rann in "över kanten".

Självklart kan man inte sitta så stilla i en så liten båt - framför allt inte om man skall förflytta sig medelst paddling. Efter fem sekunder sjönk båten under mig, och jag befann mig stående i båten på åns botten! Det var inte mer än en knapp meter djupt, så någon akut drunkningsrisk förelåg inte. Men blöt blev jag ju!

Största faran löpte emellertid Börje, som tjutande av skratt rullade runt i grä­set och höll sig för magen. Jag trodde ett ögonblick att han skulle storkna och dö, men han häm­tade sig så småningom och började andas igen. Fast skrattpa­roxys­merna åter­kom med jämna mellanrum en god stund efteråt. Tårarna rann, och han var alldeles svettig och röd i ansiktet. Själv hade jag något svårare att se det roliga i situationen. Dels hade jag ett visst besvär med att ta mig upp på bryggan - och samtidigt rädda båten, så att den inte flöt iväg med ström­men. Och dels grämde jag mig över det nedlagda arbetet. Vi hade ju jobbat en hel dag med detta projekt - och nu var resultatet tydligen oan­vänd­bart!

Senare löste jag det problem, som manifesterade sig på här beskrivet sätt, genom att överge dubbelpaddeln och i stället förfärdiga två käppar, med vilka jag sittande i båten kunde staka mig fram. Med hjälp av de här käpparna kunde jag alltså dels förflytta mig framåt, och dels hålla balansen så att ingen onödig kräng­ning uppstod (två graders krängning var ju detsamma som kapsejsning!). Fribordet blev ju också något högre, i och med att en del av min kroppsvikt med käpparnas hjälp vilade mot åns botten och ej belastade båten. Efter en viss träning fungerade den här metoden utmärkt, och jag företog färder åtminstone någon kilometer uppströms i ån. Nedströms, mot sjön, blev ån mer lugnflytande. Men också djupare, så där var stakningsmetoden inte tillämpbar.

Det här beskrivna sättet att färdas måste ha sett mycket märkligt ut för en betraktare. Det var ju ungefär som att ro och gå på kryckor samtidigt! Några nautiska stil­poäng för detta sätt att förflytta sig på vatten kan man nog inte räkna med. Fast jag lovar att det krävdes sjömanskap, skicklighet och starka armar för att hålla sig flytande!

Sven Erik Nordin
Eksjö, f d Bergsjö
2006-04-21



En annan av Sven Eriks skapelser: Den röda jollen
Se hela bilden >>










BERGSJÖ-PORTALEN