Fyr i spjället

En sängfösare tar man egentligen när man ska stiga upp, inte när man ska lägga sig. Som man faktiskt fått lära sig, i livets hårda skola. Fast det var fel.

Uttrycket sängfösare härstammar i själva verket från bonden som fordom hjälpte drängen att fösa sig själv upp ur sängen. Detta med hjälp av en finkelstinkande morgonsup. Hade man inget annat att bjuda på så fick man ta av bottensatsen.

Det var förstås kallt på den tiden, kan tänkas. När man inte hade någon centralvärme. När man var tvungen att elda med biobränsle det första man gjorde. Upp i stugdraget och försöka få fyr i spjället. Ingen frukostteve och inga varma frallor vid brödrosten. Kaffesumpen bytte man sällan ut. Dåligt med golvvärme på dasset var det.

Inte mycket till nöjen hade man heller, på den tiden. En morgonsup hörde kanske till det lilla man hade att hålla till godo med. Sedan var det bara att spotta i nävarna och hugg i och dra.

Numera behöver man hjälp med att fösa sig i säng också. När klockan närmar sig småtimmarna och det rimligen borde vara tid att gå och lägga sig så kan det ibland kännas som om man inte uträttat särskilt mycket. Vilket kan äga sin riktighet. Det är sällan man behöver stupa halvdöd i slafen i tider som dessa.

Förr i tiden var det å andra sidan ingen konst att somna ovaggad. Vaggvisor är senare företeelser. Däremot är det lättare att slumra till mitt på dagen nuförtiden. Framemot middagstid tenderar ögonlocken att fallera. Rasa ihop, snarare.

Trots avbrott för mikrogymnastik och diverse informationer från arbetsledning och ledningsgrupp så förmår inte sömnkänslorna förjagas. Det enda som möjligen kan väcka intresset är hur det gick på travet.

Folk som sitter och diskuterar travet på arbetstid tar inte mycket hänsyn till sin omgivning. Man skäller på rökare och andra stackars slavar under lasten men aldrig att det är någon som har synpunkter på allt detta prat om tipssystem och hästkrakar.

Istället är det många som har synpunkter på tipssystem och hästkrakar. Det är inte så lätt att bryta sig in i ett samtal om senaste V75 när man inte själv är insatt.

Man kanske sitter där och försöker leda in samtalet på annat, som mer viktiga ting då som affärsläget och möjligheten för firman att överleva på sikt så man får behålla jobbet, men man möter liksom aldrig någon förståelse.

Det blir bara tyst en stund, när man kommer med sitt inpass, en kort liten stund. Ingen som säger något. Sedan är det någon som råkar nämna namnet på en häst och så är det i full gång igen.

Det är förstås roligare att vinna en massa pengar på travet än att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Uttrycket i sitt anletes svett har idag mer fått en symbolisk innebörd. Människans livsföring har blivit allt mera stillasittande till sin karaktär, egentligen tvärt emot naturdriften och hur det var tänkt. Från början, i begynnelsen.

Människan är från begynnelsen skapt för hårt och träget arbete. Under dryga tolv timmar om dygnet. Sedan en rejäl sömn, på gränsen till medvetslöshet, och så ett par tre duktiga sängfösare för att hålla utmattningen på avstånd, framemot morgonkvisten. Upp tidigt i ottan för att sätta fräs på kojans lilla brasa.

Från början var människan jägare och grillade viltkött över öppen eld. Det fanns inga veganer i vår bibliska forntid, lantbruk och barkbröd är betydligt senare företeelser. Hästar hade man på sin höjd som tilltugg. Man bodde i jordkulor, i ett nersläckt lågenergisamhälle med ekologisk profil.

Det var först vikingarna som långt senare införde föda från växtriket och som på så sätt öppnade upp för kostcirkeln. Flugsvamp, närmare bestämt.

Något senare gjorde även potatisen sitt intåg.

© Leif Woxlin 2003-12-31