www.bergsjo.nu


Krönikan


Mat(mili)tanter

Jag har aldrig riktigt förstått varför det kallas snabbmat. Om det nu inte har med tillagningstiden att göra.

Faktum är att det tar precis lika lång tid att klämma i sig en hamburgare med strips som det tar att sätta i sig en vanlig bricklunch med kåldolmar.

Om inte längre.

Faktum är att det kan gå väldigt snabbt med kåldolmar. Speciellt om det är för mycket kål i relation till dolmarna. Då hinner man knappt ens börja. Förrän det är dags att avsluta kåltiden.

Så har det varit hittills. Åtminstone fram till nu. Nu är det kanske så att det går något lite fortare med snabbmat ändå.

Om man väljer att inta den på MacDonalds, vill säga.

Faktum är att man inte vet hur fort man ska komma ut igen. Efter att man väl kommit in.

Nästan så att man börjar frukta för sitt liv nuförtiden inne på MacDonalds. Bara för att man vill ha en billig lunch.

Faktum är att militanta aktivister satt upp MacDonalds som måltavla för sina attentat. Sprider flygblad och hetsar mot sina egna morsor och farsor som bra mycket hellre vill åka till MacDonalds.

När man ställer ifrån sig bilen utanför på parkeringen så är man extra försiktig. Man kollar noga, vem vet vad som kan finnas i omgivningarna?

Även om det inte precis står någon och siktar på en med bössa så kan det finnas folk som lurar med spionkamera. Så man blir uppförd på svarta listan.

Och inte nog med det: Gångbanan från parkeringen fram till entrén har förvandlats till rena isbanan i vårstormen.

Inne i hamburgerbaren är stämningen laddad och betryckt. Ingen går säker.

Folk smyger med plastbrickorna och hukar över krubbet och pappersmuggarna. Mellan varven tittar man upp som hastigast för att kolla vilka som sitter som bordsgrannar. Det kan finnas infiltratörer.

Sedan tittar man skyggt ner i golvet igen. Där finns det matspill.

I behållaren med färgglada plastkulor leker dom små barnen. Dom ser ut som skrämda djur. Med rödgråtna ögon blänger dom ängsligt åt det håll där mamman och pappan kurar.

En gammal folkvagnsbuss dundrar förbi efter gatan, strax utanför hamburgerrestaurangen. Solkiga strålkastare målar en dammig ljusstråle i snöhaglet. Man fryser plötsligt till där man sitter, tuggan växer i munnen.

Det kan vara aktivisterna som kommer för att genomföra en raid. Med folkvagnsbussen.

Man gör sig beredd att ta till flyktvägen, jag ser hur personalen bakom serveringsdisken oroligt tittar på varandra.

I och för sig kan det vara så att bussen är full med kunder. Dom kanske är på väg in på drive-in.

Eftersom både MacFeast och BigMac var på upphällningen när jag själv stod i kön så kan man förstå personalens oro. Dom funderar på hur det ska räcka till alla.

Inte blir det bättre för att man har pälsen på sig. Visserligen är det kallt så det förslår och det här med gore-tex har väl inte riktigt blivit var mans egendom ännu. Det är billigare med den nedärvda släktpälsen.

Stor och ståtlig är den, den når ända ner till fotknölarna. Helt klart har det gått åt många oskyldiga små pälsdjur för att garva ihop till den. Tung och lurvig håller den nordanvinden stången.

Aktivisterna lär blir sura om man har päls. Egentligen skulle man väl haft andra skor på sig också. Dom här bootsen i exklusivt ormskinn var inte bara rejält dyra, dom är dessutom helt olämpliga.

Alltså när man går den isiga gångbanan tillbaka till parkeringen. Rekommenderas att man behåller dubbarna på till sista april.



© Leif Woxlin 2003-04-09


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu