Snikenhet med mänskligt ansikte

Aldrig man ska lita på en person som säger "förlåt, jag har handlat dumt och jag ångrar mig djupt".

Förr i tiden kanske det ansågs som storsint att blotta sin skröplighet som människa och be om nåd, men definitivt inte i dag. Idag är det bara mindre hedervärda personer som ägnar sig åt dylik verksamhet.

På sista tiden har dom rent av stått på kö; alla dom som nödvändigtvis måste be om ursäkt inför öppen ridå. Tvätta sina skamliga byk så att alla kan se och må illa. Är det inte det ena så är det det andra.

Först var det kräftministern Jan O Karlsson som på bästa sändningstid på teve ångrade sig och bad om ursäkt för att ha skott sig på skattebetalarnas bekostnad.

Ingen som trodde på honom.

Vid det här laget visste man ju redan att Jan O Karlsson är den råa girigheten personifierad. Snikenheten med mänskligt ansikte.

Sedan var det Svartenbrandt, i rättegången efter det väpnade rånet och människorovet i Söderhamn. Han ville också så hemskt mycket be alla offren om ursäkt.

Förhoppningsvis ingen i rätten som trodde på honom.

Nu är det Schymans tur, hon som bor i Stockholm men som skrivit sig i Skåne för att kunna kamma hem hundratusen pix om året i traktamenten och bidrag för resor och logi.

Ändå är det inte själva mantalsskrivningen som hon ångrar, som man skulle kunna tro, utan några banala avdragsförsök i självdeklarationen.

Vad det nu skulle vara att ångra? Säg den som inte försöker undanhålla Ringholm skatt. Avdragsförsök och svartjobb hör idag till fundamenten i den svenska ekonomin.

I en tid när det blivit allt lättare att använda kreditkort och att betala räkningar på internet, så är det paradoxalt nog kontanthandeln som breder ut sig. Förr i tiden var det kohandeln.

Elpriset rakar som exempel i höjden och olja och bensin kostar mer för varje dag. Allting talar för att man ska elda med ved istället. Både för att värma upp bostaden och ha som drivmedel i gengasaggregat på bilen.

Veden har nämligen den fördelen att den inte är belagd med skatt. Den bonde som får för sig att lägga på moms på veden lär inte göra mången affär.

Själv ångrar man absolut ingenting och ber ingen om ursäkt. Man är väl uppfostrad och har anständighet i kroppen. Skulle det börja blåsa om öronen så kan man alltid tänka på Ludmilla.

Ludmilla är i det här sammanhanget en ledstjärna och kan tjäna som moraliskt föredöme. När hon en vacker dag blev avslöjad för doping så var det minsann inget "be så mycket om förlåt" framför tevekamerorna.

Hon drog sig helt sonika tillbaka och var försvunnen från offentlighetens ljus.

För gott.



© Leif Woxlin 2003-01-25