När jag mötte Alf Svensson

En som kallar sig absolutist nuförtiden kanske i själva verket är en som nyttjar Absolut Vodka. I alltför stor utsträckning. Man vet inte så noga. Mer än att det har någonting med sprit att göra.

Det låter i vilket fall som helst inte så kul. Man kan säkert ha det roligare än att vingla omkring i tillvaron som en absolutist.

Överhuvudtaget så har det blivit allt ovanligare med folk som är absolut säkra av sig. Det visar sig inte minst i valtider.

Andelen osäkra bara ökar, skaran absolut säkra är snart ett minne blott. En obskyr liten samling, en folkspillra från en svunnen tid. En tragisk samling dårpippin, om man ska vara riktigt ärlig.

Bara själva röstningen har ju utvecklats till en absolut happening, man bestämmer sig först i vallokalen. Vilken man ska kryssa på, och på vilken talong. När man kommer hem minns man absolut ingenting.

Fast roligt var det.

Partierna gör naturligtvis allt för att pränta in sitt varumärke i folks medvetande. Man behöver inte ens ha ett budskap längre, det räcker med partistöd så man kan trycka upp valaffischer med blommor och kvistar och underfundiga små texter.

Förra gången när det var valtider höll jag mig i Sundsvall och vinglade omkring, vill jag minnas. Jag passerade där över det stora torget. En folksamling höll precis på att upplösas, det hade tydligen avhållits ett torgmöte.

När jag kom närmare fick jag plötsligt se Alf Svensson stå där, rakt framför mig, rätt upp och ner. I välstruken kostym och allting.

Jag hade aldrig sett karln i verkligheten förut, och på så nära håll dessutom. Nästan helt inpå, jag fick se upp så att jag inte klev på honom.

Problemet var bara att jag inte kunde undvika att glo, riktigt blåstirra. En absolut rikskändis, känd från teven.

Till slut mötte han mig med blicken, han såg tillbaka på mig, stirrade minst lika ogenerat. Där måste jag säga att jag blev lite osäker. Det är förstås ett absolut ofog att stå och glo.

För att slingra mig ur situationen så gjorde jag tummen upp och försökte mig samtidigt på att le uppmuntrande.

Faktiskt att han log tillbaka och gjorde tummen upp han med. Helt otroligt.

Han verkade så ensam där han stod, strax efter ett eldigt valtal var det förstås. Ensam och jagad. Jag tänkte att han inte kunde ha det så lätt. Flänga runt så där i riket och värva otrogna väljare.

Inte helt okomplicerat, det måste tära på tålamodet. Nästan så man skulle kunna tänka sig att rösta på honom, tanken slog mig helt flyktigt.

Ännu mer började jag luta åt det hållet när en av kd-partiets valarbetare påpassligt stack fram en karamellburk och bjöd mig på valgodis. "Tack, gärna", hörde jag mig själv säga, helt generöst.

Det rörde sig om en kola invirad i ett omslag med kd's partiemblem. Någon form av blomster, blålila till färgen. Kolan däremot smakade riktigt bra, det måste jag tillstå.

Jag blev faktiskt tvungen att vända om och gå tillbaka igen över samma torg för att få tag på en till. Jag letade reda på samma valarbetare och frågade om man inte kunde få påfyllning.

Mannen blev förstås helt överraskad över denna ohejdade entusiasm inför partiets gåvor. Som jag visade prov på.

Men man kan inte bara bygga sin åskådning på en massa planlöst tyckande och kolor som fastnar i tänderna. Man borde absolut få någonting på fötterna också.



© Leif Woxlin 2002-08-09