|
SÖRJ EJ FÖR MORGONDAGEN
Det är vinter och kallt, och i en lagård på Hinsmyrbacken i Edsbyn sitter Jon Erik och hans två yngre bröder och håller fötterna tätt tryckta mot gjutjärnskaminen.
Jon Erik är nio år, och på golvet ligger lillpojken, den halvårsgamla brodern i en trasig spånkorg och gnyr. Alldeles intill ligger barnens mor på
en sliten halmtapp och har ont i ryggen. Missionspastorns Anna, som hon allmänt kallas, är strykerska och går runt i bygdens alla gårdar och får - ibland -
en liten slant för allt slit.
Nu har ryggen tagit stryk, och det finns inte någon mat
på bordet, och den lagård där familjen är inhyst, är kall och dragig. Någon far
i huset finns inte, utan ansvaret vilar nu på Jon Erik.
Han har lärt sig skriva hjälpligt, och i smyg skriver han nu ett brev till fattigvården och ber om hjälp,
något som hans mor är för stolt att göra. Han skriver under med sin mors namnteckning. Eftersom hans egna skor är trasiga lånar han sin mors och stapplar i
hemlighet iväg till den rike bonden, som är byns fattigvårdsordförande.
- Sörj ej för morgondagen, säger ordföranden, den har sina egna bekymmer.
Med det beskedet får Jon Erik vända hem, men dagen efter kommer en bondfora
med tjugofem kilo rågmjöl, och det blir fest i Hinsmyrbackens lilla lagård med färska rågbullar och smält snövatten att dricka.
Varför den faderlösa familjen är
inhyst i en lagård är Jon Eriks morfar - missionspastorns - fel. Han blev lurad
när han köpte gården utan lagfart och fick gå ifrån allt - utom lagårn som stod tom.
BAKLÄXA I GITARRSPEL
I vanliga fall, när mor Anna är frisk, ger hon gitarrlektioner. Snart är Jon Erik mer driven på gitarrspel än sin mor, och det blir han som övertar mor Annas elever. Bland dem är Jon Eriks skolfröken, och det bästa han vet är att ge henne
bakläxa i gitarrspel.
Uppe på grannens vind hittar Jon Erik en dag en gammal trekvartsfiol. Den är
illa åtgången och saknar strängar och stråke, men fyra av moderns gitarrsträngar
får duga till en början, och stråken tillverkar han av en enbåge. Nu har han hittat
ett instrument som han trivs med.
Lektioner får han av en granne på Hinsmyrbacken som heter Olle Moberg, spelman och fiolbyggare av den gamla skolan.
MUSIKALISK BAGARLÄRLING
I tonåren får Jon Erik ett jobb som bagarlärling på Källers konditori i Edsbyn. En eftermiddag, när arbetet i bagarstugan är slut för dagen, ser han Snickar-Ersker komma körande till kvarnen med trillan full av rågsäckar. Han vet att
Snickar-Ersker är bygdens stora spelman, och glad i hågen springer han ut och
frågar om inte Ersker har lust att komma upp på drängkammarn och spela några
låtar.
Och Ersker är inte nödbedd när det gäller fiolspel. Han binder hästen och
följer Jon Erik upp på drängkammarn, där det finns två fioler. De spelar och
spelar, och plötsligt är det kväll och kvarnen, dit Ersker var på väg, har stängt för länge sedan.
I LÄRA HOS VINGEL-ANDERS
Snart har Snickar-Ersker inget mer att lära Jon Erik, varför han söker sig till spelmansoriginalen djupt inne i Hälsingeskogarna. Dessa har egna knep och
klurigheter som starkt skiljer sig från spelmanskulturen i t.ex. Dalarna.
I Kolsvedja, djupt inne i finnskogen, bor Vingel-Anders - en märklig spelman, som
kan stämma blod och kan i brännvinsglaset se var tjuvgods och bortsprungna
kritter tagit vägen. Men brännvin måste man ha med sig, annars får Vingel-Anders inte den rätta kraften.
Efter en tremila promenad genom storskogen är Jon Erik framme vid Vingel-Anders lilla skogstorp, men något välkomnande blir det inte. Anders vägrar
kategoriskt att ta en enda ton. Inget brännvin - inget spel. Men Jon Erik har berättat för dottern i huset om sina tre brännvinslitrar som han gömt i skogen, och
när det blir matdags kommer Anders av sig mitt i bordsbönen.
På bordet står
nämligen en hel liter brännvin, som Vingel-Anders med darrande händer tömmer nära nog till hälften i ett enda drag. När Jon Erik tre dagar senare och
tre liter fattigare lämnar finnskogen, har han sugit ut det mesta av Vingel-Anders
spelmanskunskaper.
BLIR KÄNDIS
Det är först vid Hälsingstämman i Hudiksvall 1909 som Jon Erik Öst får den uppmärksamhet han förtjänar. Han börjar resa runt i bygderna och spela upp till
dans, och plötsligt blir han utsedd till den hedrande befattningen som Skansens
egen spelman. På Högloftet inviteras han till bords av Per Albin Hansson, och till Londom inbjuds han att spela för diplomatiska kåren.
Men förtjänsten är inget att hurra för. Familjen blir inhyst i en lada, och den
magra kosten tar han själv på metspö i den närliggande sjön Ranungen - inspirationskällan till hans mest berömda verk - de fem Ranungspolskorna.
När han får
ett erbjudande att resa till Amerika och spela i svenskbygderna tvekar han inte. I
tre år blir han borta, och under den tiden har han bara möjlighet att bistå familjen
hemma i Edsbyn med 20 kronor.
Visst var Jon Erik en särling och bohem. Det var musiken som var hans livseleksir. Vid sidan av musiken fanns ingenting av
värde för hans del.
Hans låtar är tekniskt avancerade och spelas därför sällan.
Men ingen har så markant satt sin prägel på den Hälsingska folkmusiken som
Jon Erik, som också blev vår förste estradör på detta område - att stå på en scen
och spela inför en sittande, betalande publik.
© Björn Berge
|