Färden till Hulte

Det föll sig en dag att de två eminente bersekvegerna Magnus och Jon-Olov ämnade göra avfärd till Hulteskogarna.

Då den oböjlige nordmannen Magnus av High Chaparell plockat ihop all sin utrustning för att begifwa sig mot spelmannen Jon-Olovs residens kom ett hiskeligt vidunder i vägen för honom, poserandes med en cykel av märket DBS. Detta besynnerliga tilltag sänkte dock inte Magnus mod, utan han fortsatte sträva med osvikligt mod och järnhård vilja mot Woxlins residens.

Väl framme möttes de två pôjkarna upp, packade ihop de förnödenheter som oddyséen skulle kräva och var på färd knappt innan de ens hunnit utbyta de regelrätta artighetshälsningarna. Det var tämligen vackert väder ute och våra två hjältars moral stod på topp; de hade målet i sikte och visste nu att de hade åtagit sig ett äfwentyr värt att minnas.

Väl framme vid den mytomspunna bron vid Khazad-Ällvik(1)(2) kände våra hjältar sig nödgade att ta en paus för att dricka av det friska vatten Barse har att erbjuda, vilket de för fulla munnar kompletterade med Leksandsknäcke som blivit skänkt till våra äventyrare av folket från Bergsjös lokala storskafferi.

De stiga åter upp på benen och begiva sig med mycken mod i hågen mot målet, ännu mer uppfriskade blevo de av den ståtfulla åsynen utaf Barseparken hängandes likt en lommande skugga över branten på andra sidan bäschöån.

Så nådde de ljuvaste toner från en skälmsk kvinnoröst våra fromma äventyrares öron och nödgade dem att likt förhäxade av någon trolsk och helvetisk kraft vika av från vägen för att beskåda en himmelskt vacker gård som med sin blotta närvaro kunde få även de tappraste kämpar att besinningslöst överlämna sina åtaganden och istället gå in och dricka kaffe. De räddades dock snabbt av den medhavda termos som vår rättrådige spelman Jon-Olov vist nog packat ner i utrustningen. Efter sitt hjältedåd intog han så den obligatoriska hjälteposen med tillhörande bakgrund.

De svindlande landskapen sträckte sig långt ut över våra upptäcksresandes synfält och de blevo som förstummande av alla de stora fälten och förnimde en känsla av Dalarna och blevo därför nödgade att springa till skogsbrynet.

De nådde nu fram till ån som utgjorde gränsen mellan Hulte och Berse, där de på ett litet mer särpräglat sätt än det vattenklafsande som alver, dvärgar, dunedain och annat allehanda pack plägar bruka, avsåg ta sig över vadstället vid Hulteån(1)(2)(3). Genom en snillrik linbanekonstruktion kunde så våra hjältar torskodda ta sig över till andra sidan ån.

den sista vägen mot målet slogs de två gossarna av en fruktansfullt vanställd ko, men konstaterade snabbt att det nog trots allt var en häst de hade sett.

De nyttjade sina högt utvecklade sinnen för att speja över omgivningen(1)(2) och fick så syn på en mörkerbest åkallad från Sheols mörkaste hålor. Den kraft varelsen utstrålade skakade nästan våra äfwentyrare till marken, då den stod där och betraktade dem genom sina mörka, ondskefulla och makabra ögon.

Den som tog mod till sig denna gång var vår hjälte Magnus, som med sitt mod tvingade besten på flykten, varpå han utstötte ett stridsrop som fick det sinistra kreaturet att gå tillbaka till det Helvete som födde honom. Genom trollkraft spelade så Jon-Olov en förförisk polska och förvandlade besten till en häst, vilket man i årtioenden efteråt fick höra "var det roligaste praktiska rim jag någonsin dragit".

Så gick våra dödsföraktande hjältar åtskilliga fjärdingsväg, blickade ut över landskapet och nådde slutligen målet; Hulte.

Vad de där fick beskåda finns dokumenterat här:
Bilaga 1; Bildbevis.
Bilaga 2; Bildbevis.
Bilaga 3; Bildbevis.

Så var sagan slut.

Tänkvärt för dig som inte varit i Bersia/Barse/Berse/Bergsjö/Bäschö/etc ad infinitum; allt detta ögongodis finns att tillgå på en sträcka på cirka 1.5km efter en vanlig väg. Tänk vad du får se när du ger dig ut i den riktigt vackra (o)bygden.

Ingen Copyright 2003, Jon-Olov Woxlin & Magnus von Wachenfeldt.